.

Going Back to the corner
where I first saw you
Gonna camp in my sleeping bag
I'm not gonna move
Got some words on cardboard,
got your picture in my hand
saying, "if you see this boy
can you tell him where I am"

Idag insåg jag en stor känslomässig förändring hos mig. Jag har kommit ut ur mitt skal och blivit blödig. Hur hemskt är inte det? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Är det bra eller dåligt? Egentligen borde det vara en bra sak. Jag menar, det är ju bra ifall man kan visa medkänsla och gråta, skratta eller vad som helst, utan att behöva fejka det hela. Okej för att jag väldigt sällan behöver fejka ett skratt, tror nästan aldrig att det händer. Men ändå, hur många kan se mig gråta? Eller rättare sagt, hur många har sett mig gråta? Ett fåtal personer, riktigt nära vänner har fått stå ut de udda gånger då jag gråtit. Stackare....
Men så idag, snackade jag och amanda lite allmänt om allt och helt plötsligt fick hon för sig att hon ville krama mig, bara för att hon tyckte synd om mig, eller ja "tyckte synd om mig" ;),  så hon gjorde det, och ja, Big eyes när ni läser detta, men det var nära till tårar.
Kanske är det så att jag hållit tillbaka allt under en så lång tid, så nu när något som kan beröra mitt inre kommer på tal, faller jag i tårar?
Ifall det är så, är det okej. Det sägs ju vara bra att få ut känslor som man har inom sig...

Och förresten, jag har blivit förälskad i en gammal härlig låt; The script-the man who can't be moved.

En varm dusch står och ropar på mig, vi hörs.